Fixa eller dö. Det var Micke som hade myntat uttrycket. Först hade det varit menat som ett skämt, men skrattet hade allt mer kommit att fastna i halsen och nu var det något som de hade börjat ha som sitt valspråk.
Kom igen nu Micke, fixa eller dö. Johan tittade på termometern i det lilla växthuset. Den visade på tio grader och temperaturen var stadigt på väg nedåt. Johan gick tillbaka längs mittgången i växthuset, bort mot pannan. Längs sidorna växte små spröda plantor, inte högre än tjugo centimeter. De var deras livförsäkring, deras livlina och om det blev kallare än fem grader skulle de antagligen börja dö.
”Tio grader. Hur går det med pannan?”, frågade han Micke som satt på huk över några metalldelar framför värmepannan.
”Jag tror jag vet vad felet är. När vi spätt ut oljan har den sotat mer så förgasaren har sotat igen. Jag håller på att rengör den. Med lite tur kommer det att funka.”
Johan satte sig bredvid honom och tog upp en av de rengjorda delarna.
”Kan jag montera tillbaka den?”
”Ta den här först och var försiktig så att du inte förstör röret när du sätter fast den.”
Johan tog det lilla röret och ställde sig villrådig framför pannan. Var fan passade delen? Maskiner hade aldrig varit hans starka sida. Visst kunde han byta ett tändstift, eller olja på bilen på sin höjd om det krisade, men någon mekaniker hade han aldrig varit. Han var en sån som öppnade motorhuven om det var något fel och hoppades på att det skulle vara en knapp som hade åkt upp, som man bara behövde trycka ner eller en sladd som satt lös eller något annat extremt enkelt. Som tur var kunde Micke desto mer.
”Jag kan fixa det.”
Micke var färdig med den andra delen och tog röret från Johan. Han trängde sig in bakom pannan och lyckades tråckla sig upp en bit längs väggen.
”Räck mig skiftnyckeln.”
Johan tog upp skiftnyckeln ur den gamla verktygslådan av plåt som stod på golvet och räckte den till Micke. Det tog inte lång tid innan delen var på plats och Micke kröp ner igen.
”Håll tummarna nu.”
Micke pumpade upp trycket i pannan och tryckte på startknappen. Den hostade till och sedan hörde de ett välbekant och välkommet brummande. Johan gick tillbaka ut i växthuset och höll handen mot en av luftventilerna, en behaglig varm ström av luft smekte handen.
”Du är fan ett geni Micke.”
”Det vet jag inte direkt, men det var tur att vi fick igång den.”
Micke höll också upp handen mot ventilen och gick sen bort till termometern.
”I sista minuten för potatisen och bönorna. Åtta grader. Vi måste se till att få ihop en ny panna. Vi har inte särskilt mycket bränsle kvar och dessutom behöver vi el om vi ska få fart på lamporna. Annars vet det tusan om det blir någon vidare skörd.”
Micke hade redan påbörjat bygget av en ny panna. En som skulle drivas med ved. Det hade varit hans idé och det var enda sättet att långsiktigt säkra att de hade bränsle till att värma växthusen och på sikt se till att de fick el så de kunde tända lamporna som behövdes i den halvdager som de ständigt levde i.
De gick ett varv i växthuset tillsammans och tittade till termometrarna och de olika plantorna. Det fanns tomater, bönor, ärtor, morötter och det mest värdefulla av allt, potatis.
”Tror du att det blir någon vidare skörd av det här?”, frågade Micke.
”Om du håller varmt så ska det nog bli en del att äta.”
”Vad tror du att din morbror skulle säga om odlingarna?”
”Han skulle säkert bara skaka på huvudet och tycka att vi var amatörer.”
Johan tog upp en liten kniv som han hade i fickan och skar av ett litet tjuvskott som växte upp i klykan mellan två grenar på en tomatplanta.
”Tänk om han skulle dyka upp en dag och knacka på dörren och undra varför vi bor i hans hus.”
”Då får vi bjuda honom på en skål potatissoppa, men jag hoppas att han åkte söderut i tid.”
”Ja, vi får hoppas det.”
De hämtade varsin vattenkanna och vattnade en del av potatisodlingen och sen gick de upp till affären där de höll på med bygget av den nya pannan.
Det som tidigare hade varit affär var nu förvandlat till en mekanisk verkstad där delarna till den nya pannan låg utspridda på golvet enligt ett schema som bara Micke förstod. Det var dunkelt i lokalen då de förlitade sig på det ljus som kom in från fönstren. Bygget hade kunnat gå betydligt snabbare om de hade haft mer ljus och fler ljusa timmar på dygnet. Jacob, Johans yngste son, brukade visserligen hjälpa Micke och han brukade veva den lilla generatorn så att det åtminstone fanns en elektrisk lampa, men det gick ändå betydligt långsammare än de hade velat. Det gick snabbt för Jacob att lära sig och han förstod antagligen mer om vad de egentligen höll på med än vad Johan gjorde.
Pannan var annars Mickes bygge och hans projekt. Johan hjälpte bara till när det behövdes tunga lyft eller när det var något enkelt som tog mycket tid. Idag skulle de böja till rören och för det krävdes att man var två.
Rören låg under ena arbetsbänken längs långsidan av lokalen. Johan stannade till när han kom fram till bänken, på den stod en liten svart radio. Han vred om volymknappen för att sätta på den och det klickade till, men det kom inget ljud.
”Det är slut på batterier. Man måste koppla den till generatorn.”, sa Micke.
”Har du lyssnat något på sistone?”
”Jag slår på den ibland, men det är fortfarande bara tyst.”
Egentligen visste Johan redan att Micke inte hade hört något. Om han hade gjort det hade det varit dagens, veckans eller snarare månadens stora händelse. Det var länge sedan radio Gotland hade tystnat. Någon som kallade sig för Kalle sändare, en referens och blinkning till den gamle radioprofilen, hade sänt radio från Gotland under den första tiden efter katastrofen. De hade högtidligt samlats runt radion klockan åtta varje kväll för att lyssna till hans sändningar. Ibland spelades det bara musik, men Kalle sändare hade även vidarebefordrat nyheter nere från kontinenten. Han påstod att han kunde få in sändningar från norra Tyskland. Mycket av det som sändes av Tyskarna var enligt honom propaganda. Budskapet hade varit tydligt, det finns ingen mat i Tyskland, det finns ingen framtid i Tyskland, flyktingar får vända vid gränsen. Men trots det hade många gett sig av och ingen hade kommit tillbaka så man fick anta att de i alla fall inte vände vid gränsen.
Tyskarna förstod antagligen inte att det faktum att de sände och att de nämnde mat utgjorde en oemotståndlig lockelse. Om det inte fanns något kvar i Tyskland, varför sände de då över huvud taget? Johan visste inte om Öresundsbron hade klarat sig i katastrofen, men han var säker på att alla de som gett sig av fann sätt att ta sig över sundet, ner mot Danmark och vidare mot Tyskland, Holland, Frankrike och resten av södra Europa där det eventuellt fortfarande var möjligt att odla grödor utan hjälp av uppvärmda växthus.
Micke hade gjort sitt bästa för att bygga en egen kortvågssändare, men antingen hade han inte kunnat få tag i de rätta delarna, eller också hade han bara gått bet på uppgiften, Johan var inte säker. De hade hur som helst inte kunnat nå Kalle sändare eller andra överlevande via radio och för ungefär ett halvår sedan hade sändningarna upphört. Efter två veckor av tystnad hade de slutat slå på radion på kvällarna och efter två månader hade Micke till allas lättnad tagit med sig radion ut i affären. Den hade snabbt blivit en symbol för allt det de förlorat och deras ensamhet när den tystnat och att se den blev en påminnelse som de helst ville slippa.
Johan tog upp ett av rören och gick bort till skruvstädet där han satte fast det. När de skulle böja till det första röret som de skulle ha för att leda vattenånga med öppnades dörren och Jacob kom in. Han stampade av sig snön från kängorna. Johan antog att han hade varit ute med Sara och hämtat ved i skogen. Det var ett arbete utan slut. Det behövdes ständigt ved för att hålla dem varma och laga mat.
”Kan jag hjälpa till med något?”, frågade Jacob.
”Du kan fortsätta att vira koppartråden till generatorn.”, sa Micke ansträngd medan han tillsammans med Johan tog i allt vad han kunde för att böja röret.
Jacob satte sig vid generatorspolen och började linda koppartråd. Den stora generatorn var ett av deras viktigaste projekt och det bara tack vare Micke som den höll på att bli verklighet. De hade tagit magneten från Göstas subwofer och med hjälp av den och en spole skulle de kunna generera elektricitet.
Johan hade bara en vag bild av hur man skapar elektrisk energi och hur det hela gick till rent praktiskt. Det var länge sen gymnasiefysiken. Som tur var hade Micke snabbt skissat upp hur de skulle bygga en generator där en magnet fördes fram och tillbaka i en spole.
Han hade först testat en mindre variant byggd med hjälp av en mindre magnet från en surroundhögtalare och den fungerade utmärkt. Det var den som de nu hade i verkstaden och som Jacob brukade veva för att förlänga arbetsdagen något. Den större varianten skulle visserligen inte kunna generera tillräckligt med el för att de skulle kunna få elektriskt ljus inne, men det skulle räcka till för att de skulle kunna tända växtlamporna i växthuset och på så sätt öka skörden.
Det fanns redan planer på hur de skulle kunna skala upp generatorn i ett senare skede, men då var de tvungna att tillverka en större magnet. Vilket enligt Micke inte skulle vara ett helt enkelt projekt.
När de var färdiga med rören sa Micke att han och Jacob kunde arbeta vidare själva. Johan gick ut på gårdsplanen och fortsatte bort mot huset. William, Johans äldste son, stod framför huset och högg ved. Han tog en stor stubbe, högg fast yxan och vände sen på yxan, höjde stubben och lät gravitationen göra jobbet när den klövs i två bitar. Johan undrade hur han orkade? Hur hans lilla grabb kunde vara så stark, och särskilt då det fanns så lite att äta.
”Hur går det med veden?”
”Det går bara bra.”
”Vill du följa med ut och se till vägspärrarna?”
”Absolut.”
”Du kan passa på och vittja fällorna också när vi ändå är ute.”
”Gjorde det redan i morse. En hare.”
Den jakt som gick att göra med fällor var en viktig proteinkälla och William hade snabbt blivit den skickligaste av dem på att sätta ut fällor på rätt ställen. Han verkade ha en nästan intuitiv känsla för vilken väg harar eller ekorrar helst tog genom skogen. Men det hade blivit allt svårare att fånga något. Det märktes att djuren hade fått svårare att klara sig och de skulle inte överleva länge när våren som de väntade på aldrig kom. En hare var en mycket bra fångst.
De gick bort till huset och Jacob gick in och hämtade två gevär och sen satte de på sig längdskidorna. Det gick mycket snabbare att ta sig fram på skidor än att försöka gå i den meterhöga snön som täckte landskapet kring Vargö och skidorna var något av det mest värdefulla som de ägde.
De åkte först bort längs palissaden, som bestod av plankor och spånskivor varvade med tunna spetsade björk och granstammar. Den cirka två meter höga palissaden låg tio meter från husen och sträckte sig i runt alla växthusen, ner mot fältet i söder och upp förbi trädgårdens västra sida och över åsen som låg längs med vägen på den norra sidan. Det hade tagit lång tid att bygga den och det hade inneburit mycket tungt arbete att säkra upp den i den frusna marken. Men det hade varit värt det. Det hade visserligen inte varit särskilt många som hade hittat ut till dem efter att de hade satt upp vägspärrarna, men de hade ändå hittat spår i snön utanför vid ett flertal tillfällen. Den tunna palissaden skulle aldrig kunna hålla en angelägen tjuv borta, men den var tillräcklig för att avskräcka de som annars skulle kunnat smyga sig in på natten för att stjäla. Nu var det visserligen länge sen någon hade varit där. De hade inte sett en främmande människa på tre månader och då hade det bara varit på långt håll. Det hade varit en ensam man som dragit en pulka efter sig på motorvägen.
Men utöver att hålla människor borta hade palissaden nu blivit allt mer viktig för att hålla hundar borta. Hundarna hade blivit mer och mer aggressiva och samlade sig i stora flockar som drog runt och letade efter mat. Det fanns inte längre någon som gav dem något att äta så de var desperata i sin hunger. På dagarna brukade de trots det inte våga sig fram, särskilt inte efter att flera av dem hade fallit offer för fällor eller blivit skjutna. Men ibland kunde de höra dem på nätterna.
Det fanns två portar i palissaden där vägen tidigare hade gått och de åkte till den närmaste som öppnades mot öster. Sara var där tillsammans med Alma och de höll på att förstärka porten genom att spika på en tvärslå. De hade förstärkt ungefär en tredjedel av palissaden genom att bygga stöttor och de såg till att bygga utkikspunkter med jämna mellanrum där de kunde kliva upp på cirka femtio centimeter höga träpallar och se ut över den.
”Hur går det med förstärkningarna?”
”Det går bra. Nästan klar med den här delen nu. Jag får se hur mycket jag hinner med innan det blir mörkt. Fick ni ordning på pannan?”
”Det gick bra. Micke fixade det. Jag och William tänkte åka ut och titta på vägspärrarna.”
”Okej, ta det försiktigt.”
Sara vände sig från dem och hostade kraftigt. Hon tog stöd mot porten och spottade gult slem i snön.
”Hur är det med dig?”, frågade Johan och la handen på hennes rygg.
”Det är ok.”
”Du har hostat i en vecka. Du borde vila lite.”
”Det är ingen fara.”
Johan tog av sig vanten och la en hand på hennes panna.
”Du är väldigt varm. Är du säker på att du inte har feber?”
”Jag tror bara att jag är varm av arbetet. Åk iväg nu så att ni hinner tillbaka till middagen.”
Johan kände sig inte helt lugnad, men han visste att det inte var värt att diskutera saken. Om Sara hade bestämt sig för att arbeta med palissaden idag så skulle hon göra det. Han och William åkte ut genom den cirka en meter breda porten och fortsatte ut i det oskyddade ingenmanslandet.
De följde den gamla asfaltsvägen som var täckt av snö. Cirka femtio meter från porten avbröts vägen abrupt av fällda trädstammar. På båda sidorna av de fällda träden växte slyskog med björk, asp och al. Det fanns ingen väg genom vägspärren och det var svårt att ta sig runt den. De kontrollerade regelbundet om det var någon som hade varit framme vid den och om det fanns några spår.
Johan och William tog av sig skidorna och klättrade upp på de fällda stammarna. Högen med stammar var ungefär två meter bred och en meter hög. Det fanns inga spår i snön framför vägspärren. De stod och spanade en stund bort längs vägen. På den vänstra sidan av den låg den gamla herrgården och resterna av de stora ladugårdsbyggnader som tillhörde den. Det hade inte funnits några djur i dem på länge, det var bara stallarna och allt gammalt hö som fanns på höskullen som skvallrade om vad de en gång använts till. Den senaste ägaren Anders Wall hade gjort sig en förmögenhet under den stora fastighetsboomen i Stockholm. Han hade ägt en av de större mäklarfirmorna och hade turen, eller skickligheten att sälja i tid innan allt kollapsade. Anders Wall hade inte haft något intresse av djurhållning eller lantbruk utan hade arrenderat ut de tillhörande åkrarna och låtit ladugårdarna stå tomma.
Det gick alltid en rysning genom Johan när han tittade på herrgården och när han tänkte på hur de en natt för ungefär ett halvår sedan hade hört två skott. Han hade skyndat bort till herrgården tillsammans med Micke och Sara. Först hade de trott att det att det var ett rån på gång och de hade försiktigt öppnat dörren och smugit in i hallen. De hade mötts av en skarp doft av krut blandat med en mjuk av kaffe och hembakat bröd. Framför dem hade trappan till övervåningen sträckt sig upp, till vänster fanns dörren in till vardagsrummet, men deras blickar hade dragits åt höger där en smal ljusstrimma hade skinit ut från under dörren in till köket.
De hade ställt sig på sidorna om dörren och Johan hade försiktigt öppnat den. När han tittade in hade han mötts av en mycket obehaglig scen. Vid det rustika köksbordet i det nyrenoverade lantköket hade Anders suttit ihopsjunken med ett hagelgevär liggandes bredvid sig på golvet. Vid andra änden hade hans fru Monika legat böjd över bordet. Det hade droppat blod från dem båda ner på golvtiljorna där två pölar hade brett ut sig. På bordet hade det funnits en halväten festmåltid uppdukad. De hade gjort en stor stek, med morötter och potatis, med nybakat bröd till vars doft blandades med krutdoften och lukten av järn från blodet. De hade dukat med silverbestick och fint porslin och druckit en flaska Amaronevin. Efter det att de ätit hade de tydligen druckit kaffe då det stått två koppar på bordet.
Anders måste ha skjutit Monika bakifrån innan han tagit sitt eget liv. Två dagar tidigare hade han varit förbi och bett dem om mat. Efter att ha röstat om saken hade de sagt nej och gett honom rådet att ge sig av söderut. Tydligen hade de valt att inte följa rådet. Johan och de andra hade begravit dem dagen efter och sen tagit allt av värde från herrgården. Utan de maskiner som de hittat där hade de antagligen inte kunnat bygga den nya pannan, så på sätt och vis hade Walls självmord räddat livet på dem. De hade också kunnat använda virke från ladugårdarna dels till att bygga palissaden, men även för att elda och på så sätt sparat skogen. Dessutom hade Wall haft ett stort lager med sprit som de hade kunnat destillera och använda för att elda pannan.
Johan och William klättrade ner från vägspärren, tog på sig skidorna igen och fortsatte söderut ner längs palissaden. De skidade fram till skogsbrynet och tog sig in mellan träden. Det fanns en stig som de använde som slingrade sig fram mellan slyet. Det gick inte att använda skidorna den första biten utan de fick gå. Det var helt tyst bland träden, de sista småfåglarna hade antingen frusit ihjäl, ätits upp eller flyttat söderut. Grenarna längs stigen hängde, tunga av snön och de fick ibland stanna för att röja väg där grenar brutits av och fallit ner på stigen.
Efter en liten stund kom de fram till utkanten till en av de åkrar som tillhörde herrgården. Skogsbrynet närmast åkern var inte lika tätt så där kunde de åka med skidor. De höll sig i skogsbrynet och åkte runt åkern istället för över den. De skulle vara lätta att se ute på åkern och det skulle vara lätt att hitta och följa deras spår där.
När de kommit runt åkern fortsatte de genom skogen som här mest bestod av stora granar. Den sista biten fram till motorvägen tog de av sig skidorna och försökte lämna så lite spår som möjligt. Vägen ut till Vargö gick under motorvägen och de hade spärrat av den lilla tunneln genom att fälla träd på både sidorna. Det gick att krypa igenom, men man skulle behöva arbeta ordentligt för att ta sig igenom med ett fordon.
De hade skapat den här yttre vägspärren som en extra säkerhetsåtgärd efter det att de flesta hade gett sig av söderut och det fanns en motsvarande vägspärr västerut där de hade fällt träd över vägen som gick bort mot Norrtälje. Vägspärrarna utgjorde något av en imaginär gräns mot det okända som fanns utanför. De gav sig sällan eller aldrig av längre bort än radien av den cirkel som vägspärrarnas avstånd till Vargö utgjorde, trots att de var frestande att försöka hitta hus att plundra. I norr fanns dessutom Norrtäljeviken som en naturlig gräns. Johan trodde att det att de höll sig inom det lilla området var en av anledningarna till att så få plundrare hade hittat dem. De lämnade inga spår som gick att följa tillbaka.
Men det var länge sedan de hade sett spår i snön även vid de yttre vägspärrarna.
William kröp in mellan trädstammarna och Johan stod kvar och väntade. William kom snart tillbaka. Han skakade på huvudet när han kom tillbaka, snön hade varit orörd även den här gången.
De vände tillbaka mot Vargö och tog en kortare omväg för att kontrollera några snaror som William hade satt ut tidigare på dagen. De var tyvärr tomma, men de skulle ändå få äta kött i kväll tack vare haren som William hade fångat. Johan var plågsamt medveten om att de alla snart skulle börja lida av allvarlig proteinbrist om inte odlingen av bönor lyckades. De hade fortfarande en del saltat och torkat kött kvar, men förråden krympte i en oroväckande takt.
När de kom tillbaka till palissaden hade det redan börjat skymma och Johan och William ropade på Alma som släppte in dem. De gick tillsammans bort till huset där de visste att maten var på gång.
När de klev in i hallen möttes de av doften av nybakat bröd och värmen omfamnade dem. Inne i köket stod Sara och Jacob framför vedspisen där en gryta stod och puttrade. Sara rörde om i grytan och hon log mot dem när de kom in. Vid bordet satt Anna tillsammans med Greta och sydde på en mössa av ekorrpäls.
”Välkomna in i värmen.”, sa Sara.
”Vad blir det för middag?”, frågade William.
”Det blir nybakat bröd och hargryta.”
”Men brödet är till hälften bark och haren var en mager stackare.”, muttrade Anna från sin plats vid bordet.
Johan ignorerade Annas syrliga kommentar och gav Sara en puss på munnen. Hon pussade honom tillbaka, men vände sig sen om och hostade kraftigt.
”Oj, vilken hosta.”, sa hon när hon hämtat sig.
”Vill du ha lite vatten?”, frågade Johan.
”Ja, gärna.”
”Hon har hostat så där hela veckan.”, sa Anna.
Johan gick bort till plastdunken på bänken och fyllde ett glas med vatten. Han gav det till Sara och strök henne över ryggen. Hon såg blek ut och hostan oroade honom, den hade blivit värre de senaste dagarna.
”Ska du inte sätta dig och vila?”
”Nej, det är ingen fara.”
”Är du säker?”
”Sluta nu, du kan hjälpa till och duka istället.”
Johan öppnade ett av köksskåpen och tog fram glas och tallrikar, sen dukade han och William bordet. När de var färdiga gick han in till vardagsrummet och slog sig ner i en av de två fåtöljerna som stod framför kakelugnen. Luckorna på kakelugnen stod öppna och Alma hade satt sig på en kudde på golvet och läste i skenet från elden.
”Vad läser du?”, frågade Johan.
”Robinson Kruse”
”Är den bra.”
”Mm.”
Johan slöt ögonen och tog några djupa andetag. Han kände sig trött. Han hade gjort det de senaste veckorna och han antog att det berodde på att han åt för lite, men att ge efter för tröttheten var inget alternativ. Att ge efter var början på slutet.
”Pappa.”
”Ja.”
”Kommer du ihåg när vi var på Kanarieöarna.”
”Ja, det var härligt.”
”Hur tror du att det är där nere nu?”
”Det är nog kallare än det var förut, men jag tror inte att det är vinter som här.”
”Jag kom och tänka på det när jag läste om Robinson Kruses ö. Ibland tänker jag att det vore skönt om det blev varmt igen.”
”Det kommer att bli varmt igen, men vi vet inte hur länge det dröjer.”
”Jag vet.”
”Tycker du att vi borde åka söderut?”
”Nej, vi har det bra här.”
Hon var stark. Men hon var bara ett litet barn. Hon hade anpassat sig snabbt efter det som hade hänt. Hon arbetade och hjälpte till lika mycket som sina äldre bröder.
”Maten är klar!”, ropade Sara från köket.
Alma slog ihop boken och de gick tillsammans in till köket. Alla förutom Sara satt redan vid bordet. Micke och Jacob hade anslutit från verkstaden. Sara stod vid spisen och portionerade ut gryta i tallrikar som skickades vidare till de som satt vid bordet. Alla var hungriga och de började äta direkt när de fick maten, bortsett från Anna som satt med händerna knutna i knät och huvudet nerböjt.
Johan gav henne en ogillande blick innan han började äta. Gud och religion, vilket förbannat elände att ta med sig in i den nya världen. Hon avslutade med ett viskat amen och började äta tillsammans med de andra.
Grytan var tunn, men ändå bland det mest näringsrika som de ätit på länge. De var inte bortskämda med mat och varje droppe fördelades mellan dem, men när Sara delade upp det sista tackade Johan nej. Hon sa ingenting, men Johan visste att hon inte tyckte om det. Men också att hon förstod att han gjorde det för barnens skull.
Efter maten samlades de i vardagsrummet som även hade blivit sovrum för alla barnen. De hade ställt in två våningssängar och de hade en madrass på golvet. Det var omöjligt att hålla värmen i mer än ett par rum i huset så det var mer praktiskt att de alla sov på undervåningen och då hade de gjort i ordning för barnen i vardagsrummet så att de vuxna kunde få sovrummen.
Micke samlade barnen på golvet framför brasan och sen höll han en kort mattelektion med hjälp av en gammal griffeltavla. De hade inte några papper eller pennor utan fick turas om att använda tavlan till att räkna med. Anna och Sara satt i en av våningssängarna och pratade lågmält och Johan slog sig ner i en fåtölj. Det var varmt och kvavt i rummet och det dröjde inte länge innan ögonlocken föll och han slumrade till.
Han vaknade till med ett ryck när Sara kysste honom på kinden. Det var tyst i vardagsrummet, alla hade redan gått och lagt sig.
“Det är dags att gå och lägga sig.”, sa Sara.
“Jag nickade visst till lite.”, svarade han förvirrat.
Tankarna snurrade. Var är jag? Vad har hänt? Sakta vaknade han på riktigt. Han var på Vargö och världen var borta.
“Kom och lägg dig.”
“Jag kommer.”
Han reste sig med en suck och följde med Sara in i sovrummet. Det var mörkt och svalt i sovrummet och Johan visste att det skulle bli kallare allt eftersom värmen från elden i vardagsrummet falnade.
Sara tog snabbt av sig de yttersta lagren kläder och kröp ner i sängen med strumpbyxorna och en underställströja fortfarande på. Johan tog också av sig så att han bara hade understället kvar på. Det hade visat sig vara en bra investering att köpa underställ till hela familjen i vintras.
“Ibland undrar jag om vi inte skulle ha åkt söderut med alla de andra.”, sa han tyst när han hade krupit ner under täcket.
“Du vet att vi gjorde rätt som stannade. Annars hade vi slagits om maten och värmen nere i Europa med miljontals andra flyktingar. Här är vi ensamma.”
“Jag har verkligen tur som har dig som är så klok.”
“Du är inte så dum du heller.”
Sara satte armen för munnen och hostade kraftigt. Hela hennes kropp drog ihop sig och Johan kunde se smärtan i hennes ögon. Hon flämtade efter att hostaattacken gått över. Johan övervägde om han skulle säga något, men bestämde sig för att låta bli. Han kysste henne försiktigt.
“God natt.”
“God natt, sov gott.”
Christoffer Berg 